Min väg till föräldraskap en jag aldrig hade räknat med. Jag har alltid vetat att moderskap är ett äventyr som jag vill uppleva. Jag föreställde mig den här glada, skimrande graviditeten som slutade med att jag direkt var tillbaka till den kropp jag hade före graviditeten. Jag fick det värsta uppvaknandet som gjorde att jag föll ner i ett djupt hål av verklighetskontroller.
I november 2019 fick jag positiva graviditetstester efter att extremt ömma bröst och vågor av illamående gjort mig uppmärksam. Vid mitt första besök hos gynekologen var jag inte tillräckligt långt gången för att de skulle kunna se hjärtslag för att ens veta om graviditeten skulle gå vidare: De uppskattade att jag var i tredje eller fjärde veckan. Jag skulle behöva vänta och se om det fanns hjärtslag i tre eller fyra veckor till. Under tiden innan jag såg min babys hjärtslag på monitorn för första gången, kastades jag in i graviditetsskolan med buller och bång. Illamående. Kräkningar. Dygnet runt. Inget jag åt eller drack fick jag behålla. Alla sa att det var en normal del av en graviditet.
Vecka 10 tog de in mig på sjukhus med allvarlig uttorkning. Jag fick två påsar dropp ipumpade så fort de bara kunde. Det slutade med ett fyradagars kräkmaraton på sjukhuset. Jag kunde inte äta. Jag kunde inte dricka. Droppet gav mig vätska. Jag var tvungen att sluta jobba. Det blev fler sjukhusvistelser innan min graviditet gav min första fina flicka. Så mycket läkemedel. Otaliga droppnålar. Trasiga vener. Instuckna droppnålar. Jag bytte ut glukostestet mot en glukosmätare för att kontrollera mitt blodsocker fyra gånger om dagen i två veckor i 28:e veckan. På gränsen till graviditetsdiabetes. Jag skulle behöva fortsätta kolla mitt socker fyra gånger om dagen fram till förlossningen för att vara säker på att jag inte blev diabetiker.
Jag tillbringade otaliga timmar med att forska om min diagnos. Hyperemesis gravidarum. 3 % av kvinnorna upplever det. 34 % av dessa kvinnor kommer att få missfall. Det är inte många som känner till det eller det faktum att detta är ett genetiskt tillstånd. 81 % av kvinnorna som genomgår fler graviditeter kommer att uppleva hyperemesis gravidarum igen. Det gjorde jag. Min andra flicka var en stor överraskning. Vi utkämpade samma kamp igen. Det var mindre allvarligt, men jag fick järnbristanemi och graviditetsdiabetes. Fingerstick, medicinering och en noggrann diet. Jag kunde inte helt låta bli kolhydrater, men att äta för mycket kunde jag absolut inte göra. Vi var tvungna att hitta en balans mellan hyperemesis gravidarum och diabetes. Jag var tvungen att äta för att behålla mina sockernivåer och gå upp i vikt, men ätandet följdes av kräkningar. Det var en helvetescykel och osäker balansgång.
Men vi klarade det. Vi alla tre. Glada, friska och välmående. Min Vildblomma och min Nyckelpiga var väl värda det. Varje sekund av min resa mot föräldraskap bleknar i jämförelse med skrattet, glädjen och lyckan mina barn ger mig. De är min lyckliga plats. Varje ögonblick med dem är min lyckliga plats. Även när det är svåra stunder. Föräldraskap är min grej. För evigt och för alltid. Observera att källan för de fakta jag citerade om hyperemesis gravidarum är Hyperemesis.org.
