”Trots att jag alltid velat bli mamma skulle jag säga att min väg till moderskapet i bästa fall var skakig.
Läkare sa alltid till mig att det skulle vara svårare för mig att bli gravid, så jag bestämde mig för att förekomma min potentiella infertilitet och började gå till NYC:s ledande fertilitetsakupunktör – den som alla går till efter att de misslyckats med IVF. Det visade sig att läkarna hade väldigt fel och jag blev gravid på två röda.
Jag var inte riktigt beredd på det. Vid den tidpunkten hade min man ett nytt jobb och bodde i New Hampshire, och körde fram och tillbaka på helgerna. Jag bestämde mig för att det var ett måste att vår nya familj skulle vara tillsammans, så under mammaledigheten slutade jag mitt jobb och flyttade med vår sex veckor gamla son från vår vackra kullerstensgata i Tribeca till en grusväg i en skog i New Hampshire.
Jag övertygade mig själv om att jag var klar med stan, och att vi nu skulle leva ett perfekt rustikt lantliv med vårt nyfödda barn (sjunga kumbaya vid brasan, antar jag?). Och så upptäckte vi att jag är mottaglig för förlossningsdepression (min mamma hade det, hennes mamma hade det, osv.). Mina hormoner började spela mig ett spratt och efter att ha tagit avstånd från mitt NYC-liv de senaste tolv åren spårade jag ur. Det var först efter att jag slutade amma min son vid 13 månader som hormonerna började avta, och jag började känna igen mig igen. Trots skuldkänslorna över att jag inte motsvarade den perfekta bilden av en mamma som jag avundades hos andra.
Vi flyttade till Boston, fick två barn till. Mer förlossningsdepression. En del frågar varför jag fortsatte att skaffa barn om jag hade en så jobbig depression. För att vara ärlig så beror det på att jag ville ha en familj, jag ville att min son skulle få syskon och jag hade en överdriven syn på min förmåga att besegra depressionen helt på egen hand.
Jag önskar inga problem efter förlossningen, men de fick mig att ta en rejäl titt på vilken person jag vill vara. Så om du kämpar är du inte ensam, du är ingen dålig mamma, och om du är redo för det bör du söka hjälp hos dem du älskar. Jag hade turen att ha människor som älskade mig när jag verkligen inte älskade mig själv, och jag hittade väldigt bra läkare.
Jag vet också att jag missbedömde det identitetsskifte som moderskapet krävde för mig, och jag tror inte att jag förstod kärlek innan jag fick barn. Min djupaste och starkaste önskan är att mina barn ska veta hur mycket jag älskar dem och att jag alltid kommer att stå bakom dem, så att de kan ta med sig den kärleken ut i världen. Som deras mamma tycker jag att det är den bästa presenten jag kan ge dem."
